Berit Qvarnström

Berit Qvarnström

qvarnströmFödd och uppvuxen i Västerås. Det politiska intresset fick jag från far och farfar, och från dem fick jag också tron på att det går att åstadkomma förändringar genom engagemang, uthållighet och mod.

Farfar är min stora idol. Han var en av de tidigaste kämparna för järnbruksarbetarnas rättigheter, under 1900-talets första decennier. Det skedde inte ostraffat, men farfar var inte den som vek undan för makthavare när han hade social rättvisa som mål för kampen. Ett sådant arv sätter spår…

Känslan för solidaritet bär jag alltid med mig. Där ingår också, helt naturligt, viljan att arbeta för kvinnors rättigheter i en mansdominerad värld.
I sinom tid ledde det till att jag deltog i bildandet av Feministiskt initiativ. Fi kallades ofta felaktigt för ”enfrågeparti” av dem som inte läst det ursprungliga partiprogrammet. Det omfattade nämligen alla politiska områden, men beskrivna utifrån kvinnors rättigheter och behov.

Själv deltog jag i utformandet av Fi:s arbetsmarknadspolitik, och vår grupp kom fram till att AMS skulle avskaffas, och resurserna i stället satsas på de lokala arbetsförmedlingarna, som skulle specialiseras på att matcha arbetstagare och arbetsgivare mot varandra med hjälp av olika stödinsatser och god lokalkännedom. Alliansen avskaffade senare AMS, men glömde att ge nödvändiga resurser till arbetsförmedlingarna. Pengarna som sparades in på nedläggningen av AMS användes i stället till skattesänkningar, samtidigt som ”arbetslinjen” lanserades. Det gick naturligtvis inte ihop.

Numera har jag lämnat Fi, av två skäl. Det ena är att Fi:s fokus på trygghet och rättvisa för kvinnor har försvunnit, och den ursprungliga feminismen har breddats till att bli en mer allmän solidaritetsrörelse för marginaliserade grupper. Det andra är att Vänsterpartiet har blivit ett så tydligt feministiskt parti, och därför är jag medlem här i stället.

Jag har även ett förflutet inom Liberalerna, och hade några politiska uppdrag för partiet. Bland annat var jag nämndeman i Stockholms tingsrätt under några år. Det här var på den tiden när Bengt Westerberg var partiledare, och partiet hade en socialliberal inställning. Men Westerberg manövrerades bort av kärnkraftsvänliga högerkrafter inom partiet, och efter det tog Liberalerna ett jättekliv mot marknadsliberalismen. Jag hoppade av.

Vid sidan av solidaritetsfrågorna, lokalt och globalt, har intresset för klimat och miljö alltid varit en viktig del av mitt liv. I slutet av 1970-talet blev jag aktiv i miljörörelsen, och redan då hade vi klart för oss de strategier som var nödvändiga för att inte utarma och överbelasta vår jord (gamla bekanta som fossilfri livsstil, minskad konsumtion, återvinning etc.). Sedan dess har utarmningen och överbelastningen bara ökat, och nu står vi här med kniven på strupen.
Det finns redan många färdiga lösningar på problemen. Vi ska använda dem, även om det kostar. Ett politiskt parti värt namnet måste ha en strategi för införandet av viktiga miljöåtgärder. Det har Vänsterpartiet i sitt ekologisk-ekonomiska punktprogram. (http://www.vansterpartiet.se/assets/Ekoeko-punktprogram-161013.pdf)
Här kommer solidariteten åter in i bilden. Nu kan inte pengarna och girigheten längre tillåtas styra utvecklingen, för nu handlar det om alla människors hälsa och välfärd. Rent av om mänsklighetens överlevnad.