Johan Stolpen

Johan Stolpen

Johan Stolpen

Solbergagymnasiet i Arvika 1998, valdebatt mellan ungdomsförbunden. Jag kände igen mig i klassperspektivet hos representanten från Ung vänster – han tog ju ställning för oss!

Jag har stor släkt på både mammas och pappas sida. En släkt av arbetare samt en och annan småföretagare och lägre tjänsteman. Mamma var sömmerska och butiksbiträde innan hon blev sjukpensionär. Pappa förstörde ryggen i träindustrin. Efter en lång sjukskrivning jobbade han sedan inom handeln i trettio år på hårda butiksgolv tills han nyligen gick i pension med ömmande fötter något tidigare än 65. ”Jag har dansat efter någon annans pipa hela livet, det ska bli skönt att få göra det man själv vill”, som han sa.

Jag inte rösta i valet 1998, jag fyllde 18 först senare det året. Det grämde mig inte särskilt mycket. Jag gjorde istället något som var större även om jag tvekade ett år: jag organiserade mig politiskt och gick med i Ung vänster.

Jag har ännu inte ångrat det beslutet. Snarare har mitt politiska engagemang gjort mig säkrare på att man själv inte kan förändra samhället, vi måste hjälpas åt. Tillsammans blir vi starkare. Det är därför det känns värt att lägga många kvällar och helger av min lediga tid på Vänsterpartiet.

Och det är mycket vi behöver göra. Sveriges ekonomi går bra igen, ändå går det dåligt för många människor som inte får del av framgången. Livet blivit otryggare för många. Men det har heller aldrig funnits så här många miljardärer i Sverige. Inte sedan 1940-talet har Sverige varit så ojämlikt som idag. Vi har blivit ett land med stora klyftor. Det gör mig förbannad.

Som medlem i Vänsterpartiet är jag en del av en rörelse som jobbar för mer jämlik fördelning av samhällets resurser, för att vi ska investera i samhällsbygget istället för att bygga stora privata förmögenheter. Du ska kunna lita på att du får den sjukvård du behöver, att bussarna går och tågen kommer fram i tid. Vi ska kunna lita på att alla skolor är bra skolor och att äldreomsorgen har tid för de gamla. Man ska ha råd att laga sina tänder, inte behöva värja sig mot att bli lurad av oseriösa elbolag och pensionsförvaltare och inte behöva bli fattig för att man blir pensionär.

Högern förväxlar otrygghet med individuell frihet. För klassamhället likriktar oss och gör våra livsöden mer förutsägbara. Men när vi bygger ett jämställt, jämlikt och hållbart samhälle blir fler fria att leva våra liv som vi vill. Därför är jag vänsterpartist.

Fråga jag brinner för i kommunpolitiken:

Förutsättningarna för de som arbetar inom kommunens välfärdsyrken ska förbättras, då blir det en bättre lokal välfärd för kommunens invånare.