Fredrik Fogelkvist höll tal på torget i Hällefors.

Till en början skrev jag ett tal som var storartat och pampigt. Idén byggde på att jag citerade internationalen. Jag läste och analyserade raderna i två av verserna och byggde sedan mitt tal efter det. Idén var god och det blev ett bra tal. Ett tal där slutsatsen var att när man sjunger ”upp till kamp emot kvalen” så är det våra egna kval som vi måste gå upp till kamp emot. Det är våra egna rädslor som står i vägen för vår kamp. Ironiskt nog, blev jag rädd för att läsa upp detta tal.

Mina egna farhågor om konsekvenserna av att läsa upp mitt tal var det som hindrade mig. Då insåg jag, att jag satt fingret på ett problem som är mycket viktigare att ta upp, än ett flammande tal.

Har du någonsin sett en arbetare som tjänat mer pengar då företaget går bra? – Nej. Han eller hon är snarare glad över att arbetet över huvud taget finns kvar några år till.

Har du någonsin varit med om en förändring på en arbetsplats, som inte inneburit mer arbetsuppgifter för samma lön? – Antagligen inte. Och antagligen har du heller inte gjort något åt det, eller ens tyckt att det varit konstigt.

Har du någonsin hört ett bra argument för att kvinnodominerade arbeten i allmänhet har lägre lön än andra? – Nej! Men alla är givetvis överens om att det är dåligt – och att vi bör göra något åt det.

Vad är det då som gör att detta får fortgå? För det kommer att fortgå! Din chef lär knappast erbjuda dig högre lön, sänkt arbetstakt eller större del av sin vinst i företaget. Det måste ni ju inse!

Jag tror att orsaken till att vi låter detta ske, är densamma som fick mig att inte våga läsa upp mitt tal: Vi är helt enkelt rädda. Vi är rädda för vad folk ska tycka. Vi är rädda att vi ska drabbas av att vi säger vad vi tycker. Vi är rädda att förlora våra jobb om vi klagar allt för mycket över det, eller gör fel människor upprörda. Jag vet i alla fall att jag var det.

Tänk efter nu på frågorna jag ställde tidigare. Visst höll du med mig? Om det nu var så, så kan jag säga dej att du inte var ensam. Visst känns det bättre? Det är för att du inte längre behöver vara rädd. Det finns andra som tycker som du tycker och vill det du vill. Det är också det som är boten för din och min rädsla – att vi gör något tillsammans. Det är bara tillsammans som vi kan övervinna vår egen rädsla och påverka vår vardag, så att den blir som vi själva vill ha den.

Det är skillnad mellan människor och människor. Så är det. Det har vi sett allihop. Det finns några få som bestämmer och många som lyder. En röst är inte lika mycket värd som en annan. Inte när inflytande översätts från hur stora resurser man har. Det är därför vi måste enas – som en enda röst. Tillsammans är vi starkare! Tillsammans är vi orädda! Tillsammans kan vi göra skillnad!

OM ni nu är med mig och backar upp mig, så kanske jag vågar läsa mitt första tal. För backar ni bara upp mig, så vågar jag göra vad som helst.

Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Arbetare, i stad på landet en gång skall jorden bliva vår. När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får. Många rovdjur på vårt blod sig mätta, men när vi nu till vårt försvar en dag en gräns för dessa sätta skall solen stråla mera klar!

Någon som känner igen dessa ord? Detta är de två verser av internationalen som man oftast sjunger på 1:a maj. – Kan ni minnas sist ni sjöng den? Var det första maj 2007? – Kan ni minnas sist ni sjöng den och verkligen trodde på den? Det var länge sen, eller hur?

Nu står vi här tillsammans och firar alla världens arbetares nationaldag. Det här är vänsterrörelsens stora högtid. 1:a Maj är en dag då vi tänker på alla slavar som lever i hunger och som ständigt förtrycks av alla dessa ”rovdjur”. Samma rovdjur som tvingar oss i Sverige, att arbeta tills vi sjuknar in, slits ut och dör – utan minsta pensionsavtal… 1:a Maj är också en dag då vi drömmer om att tillsammans i enad kamp slå ner förtryckarna och själva ta makten över våra egna liv.

Jag frågar mig själv: är detta bara en dröm som vi drömmer 1:a maj 2008… Svaret är: Ja – tyvärr, så länge vi bara tillåter oss drömma om friheten på 1:a maj – endast en gång om året – så har förtryckarna vunnit. Av 365 dagar på året så väljer vi att gå ”upp till kamp” – en dag! Vi måste våga drömma varje dag. Vi måste orka kämpa varje dag. Vi måste inse att de kval vi måste gå upp till kamp emot är våra egna. Det är vår egen rädsla vi först måste besegra för att våga stå upp för vad vi tycker – varje dag, så länge förtryckarna styr vår tillvaro!

Låt nu 1:a maj 2008 vara startskottet för en ny era. Sjung nu internationalen med hela din själ och hjärta. Våga tro på att det kan komma en tid då trälar i alla stater (så även Sverige) ska slå sig fria.

Och framför allt: våga drömma om det, varje dag.

Uppdaterades: 02 maj 2008