Sverigedemokraternas kanske främsta framgångsrecept är att utmåla sig som någonting annat än de etablerade partierna. De tar alla tillfällen i akt att klumpa ihop oss. Därför är det så chockerande med den totala brist på taktiska insikter övriga partier visar upp varje gång vi med en röst sluter oss samman mot sd. Med i stort sett samma argument. Det kan handla om gemensamma utspel i media, stormar mot något sd-utspel i sociala medier eller något litet fullmäktige nånstans i landet.

Det kan idag även från vänstermänniskor höras att Reinfeldt ska ha heder av att han ”tydligt markerat” mot rasisterna. Som om vi och Moderaterna skulle ha gemensamma utgångspunkter när vi är för ett tolerant samhälle, demokrati och ”öppna” gränser. Det är naturligtvis felaktigt. Självklart är det jätteviktigt att alla tar avstånd från sd. Men det är varje demokratiskt partis plikt att möta det hot mot demokratin som sd står för med demokratisk mångfald. Visa på de alternativ som finns. Annars får ju sd rätt i att det endast finns två alternativ: sverigedemokraterna – de som bara säger som det är – och ”sjuklövern”, som de gärna kallar övriga sju riksdagspartier. Varje gång dessa ska ”ta debatten mot rasisterna” med i grunden liberala värdeord – tolerans, humanism, mänskliga rättigheter, frihet, öppenhet… – vinner sd fler anhängare oavsett hur mycket sämre argument de har.

Så snart en ny framgång för Sd börjar vevas i det offentliga samtalet kommer utropen – inte minst från vänstermänniskor – om korkade, ointelligenta människor och har alla nu blivit rasister??? Förstå mig rätt: sd är ett rasistiskt parti. Men det betyder inte att alla som röstar på sd är genuina rasister. 30 % av svenska folket var inte liberal-konservativa 2010 även om det är Moderaternas ideologi. Det är som att vi alla däremot blivit liberaler. Som att allt handlade om idéer och att dessa uppstod av sig själva. Marx misstrodde idéer.

För honom räknades den konkreta verkligheten. Idéer såg han som en konsekvens av denna. Sverigedemokraternas framgångar handlar inte om att en massa korkade människor plötsligt fått dåliga värderingar. Vi måste ställa högre krav på vår analys än så. Vi lever i ett liberalt samhälle och, helt i överensstämmelse med Marx, är det omöjligt att inte präglas av det. Vi i vänsterns måste därför jobba hårt för att förankra oss i våra ideologiska rötter. Endast så kan vi bygga ett verkligt, framåtsyftande vänsterprojekt som ingjuter framtidstro. Idag är tyvärr sd de tydligaste bärarna av ett optimistiskt politiskt projekt, oavsett hur verklighetsfrämmande deras nationalromantik är.

Politik är inte så enkelt att de bästa argumenten alltid vinner. Det handlar lika mycket om känslor, dolda budskap, historiskt rotade föreställningar och maktrelationer. Att människor som får korrekt och lika information kommer fatta de mest rationella (bästa) besluten är också det en liberal tanke. Därför finner jag det så irriterande när andra politiker inklusive vänsterpartister vill debattera invandring med sverigedemokrater. Även här har vi att göra med ett taktiskt självmord. Om syftet är att vinna över människor som redan lutar åt främlingsfientliga åsikter, kan en sådan debatt endast förloras. För vem vill inte få sin världsbild bekräftad och just det erbjuder då sd. Det bereder endast en arena för Sverigedemokraternas rasism och normaliserar deras politiska agenda. Jonas Sjöstedt gör därför helt rätt när han konsekvent diskuterar sådant som miljö, jämställdhet, välfärd, arbetsrätt och abort med Jimmie Åkesson.

Svaret på de bruna framgångarna är organisering. Endast en rörelse i verkligt bred bemärkelse kan ta ifrån sd deras nyvunna status som rumsrent parti och återföra dem till skuggorna. Med verkligt bred menar jag sammanslutningar med idrottsföreningar, församlingar, fackföreningar, näringsliv, invandrarföreningar, kulturutövare… Där småbarnsföräldrar och pensionärer går ut på gatorna när högerextremister manifesterat. Och tendenserna till en sådan rörelse finns i Sverige idag. Som Anna Herdy påpekar i Flammans ledare (nr 22) är vända-ryggen-kampanjerna mot Jimmie Åkesson ett första steg mot att omöjliggöra för politiker att sträcka ut en hand till sd.

Att utmåla sig som någonting annat, varken höger vänster, har varit fascismens kännetecken genom historien. Men det finns ingen historisk självklarhet i vilka samhällsgrupper som ger sitt stöd till fascisterna. I 20-talets Italien var det medelklassen i städerna, i 30-talets Tyskland till att börja med arbetarklassen, i 40-talets Sverige var det i aristokratiska och akademiska kretsar som nazismen grodde – medan det i dagens Sverige är arbetarklassen som väljer nyfascismen (sd). I Italien kände sig medelklassen som förlorare i den unga liberala demokratin; i Sverige idag är det landsbygdsbefolkningen, arbetare, sjuka och arbetslösa som känner sig hotade av ekonomins liberalisering och globalisering samt osynliga i ”kulturelitens” offentliga debatt.

Vi måste ha en analys av vilka som röstar på sd och vad anledningen är. Därtill en strategi för hur vi når denna målgrupp. Varje gång sd gör ett utspel ska de bemötas, och vänsterns uppgift är att förklara varför löntagare (främst män i LO-kollektivet), arbetslösa och (sjuk)pensionärer ska hålla till vänster.

LO gör rätt. De har talat med sina medlemmar om Sverigedemokraternas stöd i riksdagen till alliansregeringen, till skattesänkningar, offentliga nedskärningar och försämrad arbetsrätt. Om att sd är ett arbetarfientligt parti. Och sd:s popularitet bland LO-medlemmarna har sjunkit på slutet enligt SCB:s och andras mätningar.

I det avseendet är det positivt att det är ”våra egna” som sd lutar sig mot, för dem kan vi vinna tillbaka med en verklighetsbeskrivning de känner igen och en politik som tilltalar dem. Hade sd istället byggt sin bas på eliten, hade det krävts betydligt hårdare kampformer.

Johan Stolpen Ordförande Vänsterpartiet Hällefors

Uppdaterades: 22 jun 2014