OS, Vasalopp och jämställdhet i korthet

Tänkte bjuda på några funderingar såhär i idrottstider och i samband med internationella kvinnodagen.

Jag börjar med med OS och damhockeyn. Hur kommer det sig att de inte får tacklas? Varför måste de ha heltäckande skydd för ansiktet?
Totalt 66 ledamöter i  IIHF – Hur många kvinnor ser du?

Hur många kvinnor är det som sitter och bestämmer reglerna i damhockeyn egentligen? Klicka på bilden så ser ni vilka som sitter i vilka kommittéer i Internationella Ishockeyförbundet (IIHF). Vissa namn är svåra att bestämma om det är kvinnor eller män, men man kan i alla fall säga att det finns en kvinna som sitter ordförande i två kommittéer: miljöskyddskommittén och kvinnokommittén (fritt översatt). En snabb överblick visar också att det bara är kvinnokommittén som har hälften kvinnor bland ledamöterna. Frågan kvarstår: Vilka bestämmer reglerna i damhockeyn? Är det männen eller kvinnorna som är rädda att hockeydamerna ska göra sig illa?

Skidor. Varför åker kvinnor kortare sträckor än män? Det måste väl vara så att kvinnor inte orkar fem mil eftersom de bara behöver åka tre? När vi ändå pratar skidor kan vi ju nämna vår nations stolthet: vasaloppet. Varför är kortvasan och tjejvasan lika långa? Eller korta, de är nämligen 1/3 av ett helt vasalopp. Måste man ha ett speciellt lopp för kvinnor, när de båda loppen ändå är samma sträcka?

Äsch. Jag är väl kanske lite onödigt gnällig. Det här är ju bara idrott. Vi särbehandlar väl inte kvinnor i samhället i övrigt? Det här är säkert det bästa sättet att låta kvinnor ta del av den manliga världen. I samma anda ska jag göra det här inlägget kortare. Det är ju tydligen så vi arbetar för jämställdhet…

Jag gör alltså precis som alla andra män när det gäller kvinnans rätt; jag gör en lite sämre kopia av den manliga varianten, som är hälften så lång eller hälften så svår och så tror jag att jag har gjort någon skillnad. Fy! Jag skäms. Men varför blir det så här? Varför kan man inte bara öppna upp och släppa in kvinnan i den befintliga verksamheten?

Inom idrott kan jag förstå att man åtminstone vill dela upp jämförelsen. Jag menar, tänka sig att bli besegrad av en kvinna!? Det vore ju riktigt dåligt, eftersom de inte orkar lika mycket. Eller tänk att bli nedtacklad av en kvinnlig hockeyspelare? Det vore väl den största skammen för en manlig spelare. Nä. Lägg av nu! Släpp in kvinnorna och låt dem vara med på samma villkor!

Målet med det hela måste väl ändå vara att kvinnan har samma rättigheter och skyldigheter som mannen i hela samhället; på jobbet, i hemmet och på fritiden. Det räcker ju såklart inte att förändra idrotten, men särbehandlas en grupp på en nivå i samhället så finns risken att det sprider sig till andra. Idrotten är en viktig del av fritiden för många och det är där ungdomar skapar sociala nätverk och får lära sig av de äldre hur man beter sig som vuxen. Så att tillåta kvinnor vara med på lika villkor skulle nog kanske hjälpa en del.

Fredrik Fogelqvist
Styrelseledamot, Vänsterpartiet Hällefors

Titanic – Inflation i omtanke

Jag satt en morgon och läste ETC Örebro och stannade upp vid en artikel om SJ. I stort handlade den om att man under en längre tid har sålt ut SJ till privata aktörer och att detta är förklaringen till att tågen är försenade och inte det dåliga vädret. Nu är förstås ETC en ”rödgrön alternativ” tidning, vilket gör att man måste läsa artikeln med stor vaksamhet eftersom de sprider en massa propaganda till skillnad från de oberoende liberala tidningarna man läser i normala fall. Men budskapet i artikeln verkar ändå ganska rimligt, så jag väljer att lita på det de skriver.

Artikeln behandlar bara SJ, men när jag börjar filosofera så spinner tankarna gärna iväg till liknande fall. Jag tänker på televerket som blev Telia, posten som konkurrensutsatts och nu senast apoteket som säljs ut. Tre helt olika verksamheter som alla ändå handlar om samma sak: omtanke. Åtminstone tänker jag på det när jag ser det här. Och visst är det enkelt att se kopplingen till omtanke om man associerar apoteket till vård eller posten och Telia till julhälsningar. Men jag tänker vidare än så, jag tänker att de här verksamheterna handlar om statens omtanke om sina medborgare. Staten som har en service som ska vara lika tillgänglig för alla och kosta lika mycket för alla – oavsett vart man bor eller hur mycket man tjänar. När man sen inser att staten inte är en egen organism utan består av 9 miljoner individer som tillsammans arbetar mot samma mål så blir kopplingen till omtanke helt självklar. Åtminstone för mig.

Konkurrens är bra. Det tvingar företag att bli bättre. Det får dem att minimera sina utgifter, maximera sina vinster, anpassa priserna efter gällande marknad och göra ett så effektivt arbete som möjligt. Hur skulle det se ut om vi bara hade en skoaffär, en bokhandel eller en lokaltidning? Det skulle väl inte funka? – Jo, det gör ju det i Hällefors! – Fast det kanske är för att de har konkurrens ifrån närliggande orter? – Okej! Jag håller med. Det skulle inte funka utan någon form av konkurrens. Men jag kan aldrig svälja att så är fallet inom alla typer av verksamheter.

Fördelarna med konkurrens har vi i förra stycket. Vad händer med nackdelarna? Jag skulle vilja påstå att de finns i stycket dessförinnan. Kopplingen mellan konkurrens och omtanke är inte allt för tydlig. För hur kan man konkurrera om vem som har mest omtanke för så lite pengar som möjligt? Inte vet jag, men det verkar man veta bland beslutsfattare över hela landet. För det är inte bara bland statliga bolag som man konkurrerar. Alla verksamheter arbetar som om de konkurrerade med varandra. Man tävlar om budgetar, om vårdtagare, om elever och om arbete. Hela samhället är baserat på att man rivaliserar om något för att vi ska drivas framåt, istället för att visa omtanke om varandra.

Så vad skulle hända om Telia drevs av omtanke istället? Ja, kanske skulle vi ha täckning på mobiltelefonen överallt och ha allmän tillgång till trådlösa nätverk – överallt, inte bara i städerna. Om posten skulle drivas av omtanke så skulle brevbäraren dela ut brev och paket till de äldre som bor ensamma i skogarna – åtminstone gjorde de det förr innan de började konkurrera. Apoteket skulle kanske sälja medicinen som funkade bäst och inte den som är billigast med flest biverkningar och SJ skulle ha välplogade rälsar och väl skötta tågvagnar.

Omtanke om andra människor är en valuta som inte påverkas av inflation. Du kan aldrig bry dig för mycket om någon annan så att värdet av din omsorg minskar. Om vi skiftar vårt fokus från att minimera kostnader och maximera vinst till att maximera vår omtanke så kanske vi skulle se ett helt annat samhälle. Vi sitter alla i samma båt och just nu sjunker den. Kommer vi att konkurrera om livbåtarna, eller försöker vi rädda skeppet?

Fredrik Fogelqvist
Styrelseledamot, Vänsterpartiet Hällefors