Här får nog vän av ordning rycka ut i konsekvensens namn så det inte blir glapp i signalsystemet. Så, på tal om klarsynthet. Det beslut om 2,3 miljoner Christina Johansson pratar om rör ett remissyttrande. Det handlar således inte om något beslut om ytterligare pengar till Genvägen eller inte. Dessa 2,3 miljoner är den kostnad som uppstår för Hällefors kommuns del för att medfinansiera stadstrafiken i Örebro stad i och med den nya organisationen av länets kollektivtrafik som är under arbete. Här tyckte koalitionen att staten bör kompensera kommunerna för de kostnader som det nya regelverket innebär, eller att den nya kollektivtrafiklagen rivs upp och skrivs om, så att mindre kommuner som Hällefors inte belastas för städernas stadstrafik. Oppositionen reserverade sig emot detta yttrande. Utifrån detta blir således Christinas fiktiva satsning på Genvägen snarare ett fiktivt underskott. Nämnas bör också att till grund för dessa ytterligare kostnader för Hällefors kommun ligger Alliansregeringens nya kollektivtrafiklag.

Det är synd att du ej var närvarande på kommunstyrelsen i tisdags då ovanstående skrivelse antogs. Samtliga partier var eniga om att vi alla ska hjälpas åt för att lösa denna viktiga fråga, då även oppositionen med M i spetsen har platser i de församlingar där man kan påverka i frågan. Hällefors kommun behöver så mycket mer än missgrundade försök att plocka billiga politiska poäng.

Samuel Ericson

Samuel reflekterar efter dagens kommunfullmäktige.

Det börjar märkas att Koalition 2014 håller ett högt tempo. Oppositionen har uppenbart svårt att hänga med i den politiska utvecklingen. Jag kände därför att jag behöver reflektera lite kring detta. Sen var det länge sen jag skrev här så varför inte slå två flugor i en smäll. På dagens fullmäktigesammanträde röstade oppositionen emot kommunstyrelsens förslag om att tillsätta en arbetsgrupp som skall diskutera hur vi i framtiden skall organisera arbetet med de viktiga miljöfrågorna. Då Hällefors kommun tidigare varit pionjärer inom miljöområdet men på senare tid tappat fart är det för Vänsterpartiet och koalitionen självklart att tillsätta en arbetsgrupp som kan titta på hur vi kan prioritera detta arbete igen. Att diskutera framtid och utveckling är bland det viktigaste vi som politiker kan göra. Därför är oppositionens ställningstagande oerhört märkligt.

I samma anda valde oppositionen att rösta emot utökandet av val- och demokratinämndens budget. Då jag anmält jäv vid handläggandet i denna fråga har jag ej medverkat i diskussionerna. Frågan handlar om att budgetramen för den nya nämnden antogs före tjänstgöringsgraden för ordföranden bestämdes. Då politiken bestämde att ordförandearvodet skulle omfatta 10 % mer tjänstgöring än förvaltningen hade räknat med i sitt förslag behövde också budgetramen justeras för detta. Trots att Moderaterna suttit med i den tidigare demokratiberedningen som arbetat fram förslaget om en nämnd, och trots att oppositionen suttit med på nämndsammanträden och godkänt kostnader för nämnden så väljer man alltså att rösta emot både en utökad budgetram och tidigare nämnden i sig. Detta känns oerhört inkonsekvent och oseriöst. Man anser istället att ansvaret för demokratifrågor ligger på kommunfullmäktige då de är ytterst ansvariga för demokratifrågor. Kommunfullmäktige är ytterst ansvariga för samtliga kommunala frågor. Hårdrar man oppositionens logik bör också miljöfrågor ligga på fullmäktige istället för kommunstyrelsen som de föreslog då de röstade emot en arbetsgrupp. Även ansvaret för utvecklingsfrågor borde ligga på kommunfullmäktige, och inte i en utvecklingsnämnd som oppositionen motionerat om. Också bildningsfrågorna och omsorgen. Ni ser vart det barkar, ett sådant resonemang är ohållbart.

Det är beklagligt att oppositionen agerar på detta sätt och snarare väljer att hänga upp sig på formaliteter istället för att diskutera politik. För Vänsterpartiet och koalitionen handlar det om att skapa förutsättningar för att bättre arbeta med frågor som är viktiga för kommunen och medborgarna. Jag hoppas att oppositionen inser detta så att vi en dag kanske sitter på fullmäktige och diskuterar idépolitik, framtid och utveckling istället för huruvida vi ska ha en arbetsgrupp eller ej. Det är en sådan diskussion som leder kommunen framåt. Under tiden får koalitionen fortsätta föra den själva.

————

Övrigt V-relaterat som hände var att Joakim Waern blev invald i arbetsgruppen för miljöarbetet, samt som kommunens ombud till Hopajolas årsmöte. Jag blev invald som kommunens ersättare i Hällefors Värme AB:s bolagsstyrelse.

– Samuel



Kamrater

Ni har fått lite nejlikor idag. Vår partiblomma och en traditionell symbol för kampen mot orättvisorna i samhället. De revolutionära kvinnorna bar denna symbol för över hundra år sen på första maj för att visa sitt stöd i kampen, en tradition värd att bevara. Det gamla socialdemokratiska ungdomsförbundet, nuvarande ung vänster har också använt den då rosorna en gång i tiden var för de lite mer bemedlade. Och med det kom jag in lite på vad jag hade tänkt prata om idag.

Vår kommun har under lång tid styrts av Socialdemokrater. Kanske är det detta som har lett till den maktfullkomlighet som de senaste åren gett oss succér som hemliga pensionsavtal, näringslivsskandaler i miljonklassen och en ekonomi som borde vara med i Lyxfällan. Kommunen står som alla vet i sin värsta kris någonsin och vi ska spara 55 miljoner kronor. Lustigt nog samma summa som Formens Hus tydligen kostat kommunen enligt Svergies Radios undersökning. Det är ett otroligt tuff läge, men istället för att ta sitt ansvar som styrande parti så sitter sossarna i den interna sandlådan och kastar sand på varandra. Ansvaret – ja det tar dom genom att gnälla på oss som faktiskt gör något åt problemen. Detta kallar dom arbetarpolitik. Man kan undra vad Per-Albin, Erlander och Palme skulle kalla det.

Den politik som byggde det som många av oss kallar den svenska modellen, eller folkhemmet, är sedan länge borta. Årtionden av nyliberal politik maskerat med röda skynken har urholkat den en gång så starka sektorn. Den gemensamma sektorn som garanterade vården, dom gamlas ålderdom. och våra ungars framtid. Borta – för att skapa större marknad för det privata. Hjulen ska snurra, vinsten ska upp. Och dom som inte hinner med i ekorrhjulet, ja dom får skylla sig själva.

Det räcker nu!

Det måste föras en riktig vänsterpolitik igen. Den offentliga sektorn, vår gemensamma sektor måste få växa så att vi alla får ta del av vinsten och tillväxten. Inte bara några få som gömmer undan pengarna i något skatteparadis där dom kan gotta sig. Under tiden som vi andra väntar 12 veckor på a-kassan och oroar oss för kommunala nedskärningar. Det måste förändras! Och som det ser ut idag så finns det bara ett parti som fortfarande vågar stå upp för den politik som kan lösa problemet, och det är vi. Men när vi säger att den offentliga sektorn måste växa, är vi enligt borgarna inget annat än massmördande kommunister. Jag är så sjukt trött på det skitsnacket. Jag är demokratisk socialist, och det är jag för att det är den ideologin som en gång gav alla rösträtt. Som minskade klyftorna mellan fattiga och rika. Som gjorde kvinnan och mannen mer jämställd. Som gav folk trygga jobb, som byggde fackföreningsrörelsen och pensionssystemet. Som byggde vår välfärd. Därför är jag vänsterpartist och jag kan förstå varför borgarna är rädda för oss.

I höst har vi chansen att tillsammans visa att det räcker med neddragningar och högerpolitik. Det är slut på bankmiljarder, juppibonus och egoism. Slut på fallskärmsavtal, skrytbyggen och storhetsvansinne. Det är dags för en riktig arbetarpolitik igen. En politik som vi tjänar på. Så vi kan ha både Sörgården och Gillersgården istället för att tvingas välja bort sånt vi behöver. Det är dit jag vill, det är dit vänstern vill. Är det inte dit alla vill?

Tack.

”Världen är inte längre sej lik,
plötsligt är allting helt upp och ner.
Vitt har blitt svart och rätt har blitt fel,
man känner sej alldeles förvirrad;
Vem är det som tjänar på det?”

Dessa rader spelade Björn Afzelius in 1990 i samband med att Berlinmuren föll och nyliberalismen skulle frälsa världen och människan i en enda stor blå bubbla av tillväxt. Nu 20 år senare sitter jag här, i svallvågorna efter tidernas finanskris, massavskedningar och beslutet kring nedläggningen av äldreboendet på Sörgården i Grythyttan och kan inte sluta tänka på vad rätt han hade.

Att som Vänsterpartist medverka i beslut som innebär försämrad välfärd är rent utsagt en fördjävlig känsla. Samtidigt handlar det om en fråga vi som parti tvingats ta ställning till för att ekonomin ser ut som den gör. Alternativen var pest eller kolera. Varken jag eller någon annan i Hällefors kommun vill väl lägga ner Sörgården, Gillersgården eller något annat äldreboende egentligen. Ändå sker det. Att äldreboendet flyttas från Grythyttan har egentligen inget att göra med vad Vänsterpartiet vill. Det är en konsekvens av den ekonomiska krisen i Hällefors i kombination med det nyliberala ekonomiska systemet, som styr våra förutsättningar och tvingar oss till beslut. Den nyliberala politiken har genom stora skattesänkningar och avregleringar minskat de statliga inkomsterna och tvingat sektorn att krympa för att istället skapa större utrymme för den privata. Vem är det som tjänar på det?

Vi ser alla vad som händer i samhället, men ibland kan det vara svårt att se vad det beror på. Såna här gånger är det extra viktigt att försöka se detta. Vår ställning i beslutet tog vi för att vi anser att Gillersgården och dess närhet till vårdcentralen är oerhört viktig för vården av våra äldsta och sjukaste. Samtidigt förstår vi behovet av Sörgården och dess betydelse för byn Grythyttan och en levande kommun. 

Fick vi bestämma helt skulle vi ha kvar både Sörgården i Grythyttan och Gillersgården i Hällefors. För att vi ska kunna komma dit måste vi först skapa helt andra möjligheter och förutsättningar. Det måste föras en vänsterpolitik på riksnivå som återigen tillåter den gemensamma sektorn att växa på bekostnad av den privata som bara gynnar några få. Det måste på lokalplanet sluta flöda miljoner till näringslivssatsningar som växt till stora svarta hål. Detta är vad vi vill, och vem är det som tjänar på det? 

/Samuel