Ingen säger emot dig Susanne Grundström

Det är viktigt att bygga en simhall i Hällefors. Det är nog ingen som vill påstå något annat. Om man inte har någon inblick i kommunens ekonomi eller helt enkelt inte är i direkt behov av kommunens verksamheter, är det både troligt och förståeligt att man vill bygga simhallen, till nästan vilket pris som helst och gärna lite större när vi ändå ska bygga. Med det sagt vill jag bemöta Susanne Grundströms inlägg i simhallsdebatten.

Grundström påstår att investerings- och driftskostnaderna för en simhall inte skulle sättas emot någon annan investering som prioriterats i kommunens beslutade investeringsbudget. Hon ljuger visserligen inte men det är heller inte riktigt sant, eftersom det inte finns någon sammanhållen investeringsstrategi för Hällefors kommun. Därmed finns det heller ingen prioriteringsordning som är något annat än godtycklig.

Vi har helt enkelt inte sett någon övergripande plan. Vad vi däremot har sett är ett gammalt kommunhus som är i renoveringsbehov, med en prislapp på i runda slängar 30 miljoner kronor, ett nytt kommunhus, höljt i oklarheter, med en prislapp som vi ännu inte sett, en gymnasieskola i stort behov av både renovering och nybyggnation, en centralskola med kraftigt underdimensionerad matsal, en vård- och omsorgssektor med ständig brist på behovsanpassade boendeformer. Det finns alltså en hel del investeringsbehov och kostnader i kommunen och då har vi varken berört personalfrågan i offentlig sektor eller bostadsbristen och skicket på befintliga bostäder.

Grundström ondgör sig över att politikerna i kommunstyrelsen kom med oseriösa förslag i fråga om elevernas simundervisning. Men att plocka enskilda citat på några få meningar ur sitt sammanhang ger ingen rättvisande bild. Att vissa kommentarer inte var så genomtänkta kan bero på att politikerna inte var där för att utreda hur skolans simundervisning ska gå till. De var där för att, med underlag gällande långsiktig finansiering, fatta ett beslut om huruvida simhallen skulle byggas eller inte.

Grundström vet mycket väl att politikerna fattar beslut om ”vad” som ska göras och tjänstemännen reder ut ”hur” det ska göras. Politiker och tjänstemän kan och bör samarbeta i komplexa frågor för att ta fram möjliga alternativ och kostnader men då måste en sådan grupp sättas ihop. Det är inte rimligt att kräva av politikerna att de, under sittande möte, löser ett dilemma som de inte har någon större inblick i.

Vi har hört att simhallen skulle vara en ödesfråga för Hällefors kommuns överlevnad. Vi vill alla locka hit nya invånare som kan bidra till att vända befolkningsutvecklingen och vi vill alla att Hällefors ska vara en levande kommun. Men för att det ska kunna ske så behöver vi ha en fungerande kommun där enskilda beslut inte riskerar att stjälpa övriga verksamheter.

Om Socialdemokraterna och Moderaterna vill att simhallen ska byggas så föreslår jag att ni slutar att fulgrina och kommer igen med en trovärdig strategi för kommunen. För att det ska vara möjligt är det klokt att stämma av mot översikts-, lokalförsörjnings- och bostadsförsörjningsplanerna. När det är klart kommer det vara mycket lättare att få både den politiska oppositionen och medborgarna med sig.

Vi i Hälleforsvänstern är gärna behjälpliga för vi vill också ha en simhall.

Katja Ollila

Ordförande Vänsterpartiet Hällefors

Under årtionden har vi i Sverige sparat genom att minska personaltätheten i förskolor och antalet platser på äldreboenden. Nu börjar sprickorna i vår gemensamma välfärd bli tydliga. Om vi vill hindra att den rasar är det hög tid att sluta spara och börja satsa.

Ingen av oss undkommer nedskärningarnas följder. Undersköterskor i äldreomsorgen kämpar varje dag med att få tiden att räcka till de äldres behov. För många slutar den kampen med sjukskrivning. Föräldrar vet att de allt större barngrupperna i förskolan gör att barnen får vistas i en högljudd och stressig miljö där personalen har svår att hinna se varje barn. Oron över vad som kan hända barnen gör småbarnsföräldrar med en redan hektisk vardag än mer stressade.

Idag har vi den absurda situationen att samtidigt som en massa viktiga arbetsuppgifter i vården och omsorgen inte utförs, så saknar en massa människor ett arbete. Det är orimligt. Alla tjänar på att välfärden fungerar och att fler får jobba.

Högern vill lösa arbetslösheten genom att sänka lönerna för de som redan har en låg lön. Vi i vänstern vill istället investera i människor och i vår gemensamma välfärd.

I budgetförhandlingarna med regeringen har Vänsterpartiet drivit igenom en storsatsning på fler anställda i välfärden. Sveriges kommuner och landsting kommer att få dela på 10 extra miljarder. Tack vare dessa vänstermiljarder kan de nästa år anställa omkring 25 000 fler i välfärden. Lika många kan lämna arbetslösheten bakom sig.

Vänstermiljarderna kommer att höja kvaliteten för alla som använder sig av välfärdens tjänster, förbättra arbetsmiljön för de som jobbar i välfärden och öka välfärdens möjligheter att klara de påfrestningar som en snabbt ökande befolkning innebär.

Vänsterpartiet värnar välfärden. När vi är med och bestämmer får fler chansen att bidra till att ge våra unga en trygg uppväxt och göra de äldres dagar ljusare.

Vänsterpartiet i Nora

David Stansvik/ordförande

Vänsterpartiet i Hällefors

Johan Stolpen/ordförande

Vänsterpartiet i Ljusnarsberg

Eva Renberg/ordförande

Ulla Diedrichsen/ordförande             

Vänsterpartiet i Lindesberg

Agnetha Lindkvist/ordförande

Maria Odheim Nielsen/ordförande

Hällefors kommunfullmäktige 150915
Ordförande, ledamöter, åhörare, radiolyssnare…

Såhär i en allmänpolitisk debatt finns många frågor man vill ta upp. Lokalpolitiska frågor – Björskogsnäs, kommunhuset, omsorgen, skolan. Men det finns en fråga jag är tvungen att prata om.

När människor dör i tusental och åter tusental på Medelhavet, måste jag prata om det. Och när det förfärliga fotot av treårige Alan sänder chockvågor över världen och sätter igång en rörelse för praktiskt hjälp till flyktingar, då måste jag prata om det. För det ger sådan energi mitt i eländet.

Det offentliga samtalet har förändrats till att handla om medmänsklighet efter att i flera år förts på SD:s premisser. Herrlandslaget i fotboll uppmanar att ge gåvor. SJ slopar ID-tvång och extraavgift för biljettköp på tåg. På Malmö, Stockholms och Göteborgs centralstationer tas flyktingar emot av grupper som samlat in täcken och kuddar. Privatpersoner gör insamlingar och åker ner på kontinenten för att vara till hjälp där.

Det är av största betydelse att rörelsen nu får pay off i politiska beslut. Vi medborgare måste trycka på i den allmänna opinionen, och vi kommunpolitiker måste trycka på staten.

Det är våra europeiska regeringars politik för att stänga lagliga vägar in i Europa som gör att människor betalar tiotusentals kronor för en livsfarlig färd över Medelhavet istället för att köpa en mycket billigare och säker flygbiljett. Lagen om Transportansvaret lägger ett absurt ansvar på resebolagen som måste ta hela ekonomiska ansvaret om en person som flyr inte skulle visa sig ha flyktingstatus. Därför säger resebolagen blankt nej till alla.

Men det finns lösningar för lagliga vägar in i Europa som vi som land kan genomföra: Införa asylvisum. Eller avskaffa visumtvånget för fler länder.

Det är ingen tvekan om att det innebär prövningar att ta emot flyktingar. Men senaste tiden har det blivit tydligt igen att viljan i Sverige finns. Det är inte rimligt att ge de flyktingar och syrier vi möter dagligen skulden – de som flytt från det värsta krig vi sett sedan andra världskriget – skulden ligger på dem som orsakat det nuvarande tillståndet i Syrien.

Det finns inget som skulle underlätta den svenska asylpolitiken mer än om fler EU-länder tog ett större ansvar. Bästa påtryckningsmedlet är att vi går före med ett generöst mottagande; det är inte så att pressen på dem att ta emot fler ökar om vi skulle ta emot färre – det är precis tvärtom.

I den flodvåg av medmänsklighet och solidaritet vi nu ser ta form blir Sverigedemokraternas företrädare marginaliserade. När kf-ledamot och nämndeman Gunilla Schmidt i Åstorp på facebook skriver: ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med kulspruta”, och riksdagsledamot Kenth Ekeroth JO-anmäler Migrationsverket p.g.a. uppehållstillstånden till de syriska flyktingarna, blir kontrasterna allt för stora.
Äntligen kanske vi på riktigt kan inleda ett politiskt samtal som är ärligt intresserat av rimliga förutsättningar för ett gott flyktingmottagande inom vårt land, och inte bara av att hindra migrationen hit.

Den totalt oförnuftiga nyliberala politik som är ett arv från den borgerliga regeringen på 90-talet, som går ut på att staten inte får bygga flyktingboenden i den fria konkurrensen namn, måste förändras.

Migrationsverket är helt beroende av klippare som hyr ut billiga bostäder, ofta undermåliga och ofta i småkommuner. Det betyder att de som är minst och har sämst förutsättningar får ta störst ansvar. Men Bert Karlsson och Migrationsverket behöver inte bekymra sig för lokalbrist och lärarbrist i skolan. Det är inte ett planerat flyktingmottagande med goda förutsättningar. Det här är en del i varför Vänsterpartiet så träget driver fråga om stopp för vinstintresset i välfärden.

Ordförande…

Vi har en majoritet som styrt Hällefors i 2,5 år och fortfarande undrar jag: vad är det majoriteten vill? Jag ser att det händer saker ibland. Ganska stora förändringar till och med – så det är inte det. Det otäcka är att det verkar ske utan plan – av påkommen anledning (centraliseringen av förskolan), av slump (flermiljoninvesteringen i torpet på Björskogsnäs), eller plötsliga infall (flytten/rivningen av kommunhuset).

Vilken roll har dessa förändringar i majoritetens politiska viljeriktning? Ja, vad är viljeriktningen? Vad är det för idéer för Hällefors kommun som majoritetspartierna bygger sitt samarbete på? Det är inte bara jag som undrar; det här är vanliga frågor jag får av medborgare.

Ingen som följer Hälleforspolitiken betvivlar att det finns en liten och stark, styrande kärna inom majoriteten. Frågorna gäller om det finns ett politiskt projekt: det vill säga en samlad och riktad politisk vilja för vilka förändringar man vill genomföra, för varför man vill det och hur man tänker gå tillväga.

Hällefors kommun befinner sig som nästan alla jämförbara kommuner i en rätt besvärlig och allvarlig situation. En situation som kräver ett politiskt ledarskap som pekar ut en möjlig väg framåt, som ingjuter mod och säger att det går, och som skapar framtidstro när reformerna i denna riktning blir genomförda.

Så jag ska nu ger er chansen att besvara frågan: Hur ser den här majoritetens politiska projekt ut? Medborgarna i Hällefors förtjänar att veta. Det skulle gynna demokratin om alternativen blev tydligare. Vi skulle få en mer seriös och trovärdig lokalpolitik i Hällefors. Ordning i lokalpolitiken är en win-win för alla!

Johan Stolpen
Ordförande Vänsterpartiet Hällefors

Sverigedemokraternas kanske främsta framgångsrecept är att utmåla sig som någonting annat än de etablerade partierna. De tar alla tillfällen i akt att klumpa ihop oss. Därför är det så chockerande med den totala brist på taktiska insikter övriga partier visar upp varje gång vi med en röst sluter oss samman mot sd. Med i stort sett samma argument. Det kan handla om gemensamma utspel i media, stormar mot något sd-utspel i sociala medier eller något litet fullmäktige nånstans i landet.

Det kan idag även från vänstermänniskor höras att Reinfeldt ska ha heder av att han ”tydligt markerat” mot rasisterna. Som om vi och Moderaterna skulle ha gemensamma utgångspunkter när vi är för ett tolerant samhälle, demokrati och ”öppna” gränser. Det är naturligtvis felaktigt. Självklart är det jätteviktigt att alla tar avstånd från sd. Men det är varje demokratiskt partis plikt att möta det hot mot demokratin som sd står för med demokratisk mångfald. Visa på de alternativ som finns. Annars får ju sd rätt i att det endast finns två alternativ: sverigedemokraterna – de som bara säger som det är – och ”sjuklövern”, som de gärna kallar övriga sju riksdagspartier. Varje gång dessa ska ”ta debatten mot rasisterna” med i grunden liberala värdeord – tolerans, humanism, mänskliga rättigheter, frihet, öppenhet… – vinner sd fler anhängare oavsett hur mycket sämre argument de har.

Så snart en ny framgång för Sd börjar vevas i det offentliga samtalet kommer utropen – inte minst från vänstermänniskor – om korkade, ointelligenta människor och har alla nu blivit rasister??? Förstå mig rätt: sd är ett rasistiskt parti. Men det betyder inte att alla som röstar på sd är genuina rasister. 30 % av svenska folket var inte liberal-konservativa 2010 även om det är Moderaternas ideologi. Det är som att vi alla däremot blivit liberaler. Som att allt handlade om idéer och att dessa uppstod av sig själva. Marx misstrodde idéer.

För honom räknades den konkreta verkligheten. Idéer såg han som en konsekvens av denna. Sverigedemokraternas framgångar handlar inte om att en massa korkade människor plötsligt fått dåliga värderingar. Vi måste ställa högre krav på vår analys än så. Vi lever i ett liberalt samhälle och, helt i överensstämmelse med Marx, är det omöjligt att inte präglas av det. Vi i vänsterns måste därför jobba hårt för att förankra oss i våra ideologiska rötter. Endast så kan vi bygga ett verkligt, framåtsyftande vänsterprojekt som ingjuter framtidstro. Idag är tyvärr sd de tydligaste bärarna av ett optimistiskt politiskt projekt, oavsett hur verklighetsfrämmande deras nationalromantik är.

Politik är inte så enkelt att de bästa argumenten alltid vinner. Det handlar lika mycket om känslor, dolda budskap, historiskt rotade föreställningar och maktrelationer. Att människor som får korrekt och lika information kommer fatta de mest rationella (bästa) besluten är också det en liberal tanke. Därför finner jag det så irriterande när andra politiker inklusive vänsterpartister vill debattera invandring med sverigedemokrater. Även här har vi att göra med ett taktiskt självmord. Om syftet är att vinna över människor som redan lutar åt främlingsfientliga åsikter, kan en sådan debatt endast förloras. För vem vill inte få sin världsbild bekräftad och just det erbjuder då sd. Det bereder endast en arena för Sverigedemokraternas rasism och normaliserar deras politiska agenda. Jonas Sjöstedt gör därför helt rätt när han konsekvent diskuterar sådant som miljö, jämställdhet, välfärd, arbetsrätt och abort med Jimmie Åkesson.

Svaret på de bruna framgångarna är organisering. Endast en rörelse i verkligt bred bemärkelse kan ta ifrån sd deras nyvunna status som rumsrent parti och återföra dem till skuggorna. Med verkligt bred menar jag sammanslutningar med idrottsföreningar, församlingar, fackföreningar, näringsliv, invandrarföreningar, kulturutövare… Där småbarnsföräldrar och pensionärer går ut på gatorna när högerextremister manifesterat. Och tendenserna till en sådan rörelse finns i Sverige idag. Som Anna Herdy påpekar i Flammans ledare (nr 22) är vända-ryggen-kampanjerna mot Jimmie Åkesson ett första steg mot att omöjliggöra för politiker att sträcka ut en hand till sd.

Att utmåla sig som någonting annat, varken höger vänster, har varit fascismens kännetecken genom historien. Men det finns ingen historisk självklarhet i vilka samhällsgrupper som ger sitt stöd till fascisterna. I 20-talets Italien var det medelklassen i städerna, i 30-talets Tyskland till att börja med arbetarklassen, i 40-talets Sverige var det i aristokratiska och akademiska kretsar som nazismen grodde – medan det i dagens Sverige är arbetarklassen som väljer nyfascismen (sd). I Italien kände sig medelklassen som förlorare i den unga liberala demokratin; i Sverige idag är det landsbygdsbefolkningen, arbetare, sjuka och arbetslösa som känner sig hotade av ekonomins liberalisering och globalisering samt osynliga i ”kulturelitens” offentliga debatt.

Vi måste ha en analys av vilka som röstar på sd och vad anledningen är. Därtill en strategi för hur vi når denna målgrupp. Varje gång sd gör ett utspel ska de bemötas, och vänsterns uppgift är att förklara varför löntagare (främst män i LO-kollektivet), arbetslösa och (sjuk)pensionärer ska hålla till vänster.

LO gör rätt. De har talat med sina medlemmar om Sverigedemokraternas stöd i riksdagen till alliansregeringen, till skattesänkningar, offentliga nedskärningar och försämrad arbetsrätt. Om att sd är ett arbetarfientligt parti. Och sd:s popularitet bland LO-medlemmarna har sjunkit på slutet enligt SCB:s och andras mätningar.

I det avseendet är det positivt att det är ”våra egna” som sd lutar sig mot, för dem kan vi vinna tillbaka med en verklighetsbeskrivning de känner igen och en politik som tilltalar dem. Hade sd istället byggt sin bas på eliten, hade det krävts betydligt hårdare kampformer.

Johan Stolpen Ordförande Vänsterpartiet Hällefors